Alla inlägg den 10 juli 2021

Av sara - 10 juli 2021 21:09

Hej Hopp!


Idag skulle jag och Sara åka in till Ed för att hon skulle få sin första vaccination emot covid 19.  Hon hade tid 11.00 och vi var i god tid. Vi är nästan framme och jag håller på att prata med Malin på messenger och sitter i mina egna tankar när Sara plötsligt säger OJ högt, jag tittar upp och ser en bil i diket och undrar varför det var sånt oj, jag menar, en bil i diket har vi sett förut? Hon saktar ner och min första tanke är att om det är något halt på vägen, olja eller nåt. Sen börjar hon backa och jag tittar på bilen i diket och ser att det är någon i den…


Nu går det plötsligt snabbt…

Jag hoppar ur vår bil och springer fram till den andra, jag får inte upp dörrarna, den är låst. Jag ropar ring 112, ring 112 och att vi måste få ut honom, vi måste få ut farbrorn. Ser i ögonvrån hur det kommer en annan bil, ropar åt Sara att stoppa den. Där har vi tur, det är en undersköterska precis som jag, misstänker att hon arbetar i hemtjänsten. Hon tar över och ringer 112 och Sara kommer med ett fälgkors, först försöker jag slå på rutan, men det är som om det är hård plast, det bara studsar. Sara får komma och försöka slå då hon är så mycket starkare än mig. Mitt i allt detta så kommer det en bärgare, ropar åt honom att vi måste in i bilen, farbrorn måste ut. Han ser inte skadad ut, det ser snarare ut som om han fått en infarkt eller liknande, men jag ser att få måste påbörja HLR och det snabbt. Sara lyckas slå sönder bakrutan men vi kommer fortfarande inte in i bilen då det inte fanns någon öppningsmekanism där. Mannen i bärgaren kommer med en slägga och han lyckas att slå sönder rutan till baksätet och efter mkt om och men så får vi upp dörren till förarsätet.


Jag slår på farbrorns kinder, försöker få honom att vakna. Plockar ut hans protes i överkäken för att se så inget är i vägen för hans luftvägar. Det händer inget, vi måste få ut honom. Vi får tillsammans försiktigt ut honom från bilen och lägger han på rygg mitt i diket, mitt i spöregnet. Jag tittar honom i munnen igen, han har protes i neder käken också, jag plockar ut den och ser inget annat som kan finnas i vägen. Jag påbörjar hjärtkompressioner.


Jag har gått en hel del HLR utbildningar via mina arbeten inom vården, men jag har aldrig gjort det på riktigt, det är svårt att beskriva känslan, och det enda jag kan komma på är att jag inte minns hur många kompressioner jag ska göra och hur många inblås jag ska göra. Tur är att uskan nu pratar med 112 och de säger att jag ska göra 30 kompressioner åt gången. Sen är det inblås, ja det är corona tider och det ena med det tredje, men just nu kan jag inte bry mig mindre. Det är en gammal farbror som ligger här framför mig och han behöver hjälp. Jag gör inblås och vi får vända på honom efteråt för det kommer upp lite kräks, så fortsätter vi. Jag känner hur flera revben går sönder när jag gör kompressioner, det är otäckt men det är bara att fortsätta. Den andra tjejen, uskan, tar över en stund så att jag får vila lite, hämta andan. Jag tar över telefonen och får prata med larmoperatören som berömmer mig och vill att vi fortsätter tills räddningstjänsten kommer. Jag ser dem på långt håll och lägger på luren och tar över kompressionerna igen. Vi fortsätter som vi gjort, 30 kompressioner och 2 inblås.


Räddningstjänsten kommer fram till oss och vi måste få upp farbrorn från diket, vi hjälps alla åt och lyfter upp honom. Nu ligger han plant och jag fortsätter med kompressionerna, nu vill de att vi fokuserar på det, de har direktiv att inte göra inblås i corona tider. Så jag gör kompressioner, jag vet inte hur många, men många. Medan jag gör det så förbereder de honom för att använda hjärtstartaren, men det spöregnar, det är svårt att få den att fästa. Vi måste flytta oss från honom en bit då det är så blött och de inte vill att vi ska få ström i oss. De försöker med den ett par gånger och mellan varje gång gör jag kompressioner. Nu är jag trött, jag är helt slut i armarna så tjejen på räddningstjänsten tar över. De ber mig lyfta upp farbrorns ben vilket jag gör nu. Alla fortsätter arbeta och gör det de ska. Vi fortsätter tills ambulansen kommer och tillslut kom den.


Nu backar jag från farbrorn, jag vill inte vara i vägen när ambulanspersonalen ska göra sitt jobb. Jag står en liten bit ifrån i spöregnet och försöker fokusera på min egna andning. De kommer och säger åt mig att jag har gjort ett fantastiskt jobb, de är imponerade och tycker att jag är stark. Jag tackar o försöker le, medan jag har fokus på farbrorn.


De arbetar på honom och sätter en infart i benet på honom, de skjuter liksom in den. Istället för att göra kompressioner så har de någon apparat som gör det åt dem. Jag blir imponerad av allt de har. Tillslut så tar de in honom i ambulansen och jag känner mig redo att åka därifrån. Jag går bort emot bilen, där står Sara och väntar. Jag faller liksom ihop i hennes famn och brister ut i gråt. Det kommer personal som säger att om vi behöver någon att prata med så är det bara att ringa.


Vi sätter oss i bilen och åker emot vaccinationsplatsen där Sara skulle få sin vaccination. Vi parkerar men går aldrig ur bilen. Vi är dyngsura båda två och jag är helt lerig efter att ha suttit på knä i ett dike och försökt hjälpa en farbror. Jag bara är. Jag är matt och vet inte riktigt vad jag känner. Jag ringer mamma. Vi åker hem, det blev ingen spruta idag.


Väl hemma så hoppar jag in i duschen, jag duschar varmt och länge. Jag borstar mina tänder för jag känner själv hur jag luktar kräks. Sen sätter jag mig ner. Efter en stund kommer det en sån tröttnad att jag somnar i två timmar.


När jag vaknar sen så läser jag att farbrorn tyvärr inte överlevde, det hade varit en underbar historia om han hade gjort det, men tyvärr inte. Jag gjorde allt jag kunde, jag hade inte kunnat göra mer och jag är stolt över hur jag hanterade situationen. Hur jag kunde hålla huvudet kallt och ta kommandot som Sara sa, att jag fick ut farbrorn, att jag påbörjade HLR.


Jag vill inte ha några sympatier med detta inlägget, jag vill bara berätta min historia, jag vill bearbeta det jag varit med och jag vill tacka alla som hjälpte till. Jag vill tacka den svenska sjukvården för att den är helt fantastisk och det finns underbara personer som jobbar på helt rätt plats.


Tack för ordet! /Sara

Tidigare månad - Senare månad

Det här är jag....

Något du undrar?

12 besvarade frågor

Omröstning

tror du på kärlek vid första ögonkastet?
 ja
 nej
 jag vet inte
 jag har aldrig varit kär

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2021
>>>

Tidigare år

Söker du efter något speciellt?

Mina senaste inlägg

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards