det är ingen hemlighet att det har varit mkt som hänt de senaste månaderna, det senaste året...

mormor, min klippa, hon somnade in...

hon var inte bara min klippa, hon var hela familjens, hela släktens stöttepelare..

resan kom.... 

vi landande på cypern glada o med ett rus..

beskedet kom.... cecilia är död... hon har tagit sitt liv...

jag skulle så gärna vilja resa iväg igen nu.

när vi landade hemma igen så var det bara att börja planera begravningen, reda ut allt som var. cissi hade levt livet det sista.. hoppat fallskärm, rest lite varstans.. hon bockade nog av sin lista... "innan jag dör så ska jag..." hon hade inte råd med detta livet.. det var en svår härva att reda ut, då hon hade skyddad identitet också.

begravningen kom... jag skrev ett brev... "jag förlåter dig..."

livet gick vidare...

jag jobbade heltid, på samma arbetsplats som min mamma, hon klarade inte jobba. 

jag älskar mitt arbete, jag älskar min arbetsplats, och det är skönt att ha sin mamma hyfsat nära. men det blev lite svårt att balansera arbetslivet och privatlivet när man är så nära varandra som man kan vara på en arbetsplats. det är svårt att förklara... oron för sin mamma, man ser kollegornas oro.. man blir som en vågskål... man står mitt emellan och vet inte riktigt vad man ska göra.

pappa..... ja.... han drack o drack o fortsatte dricka...

han betalade inga räkningar, han tog inte hand om sig själv.

elen stängdes av....

vattnet stängdes av...

det blev kallt... 

han åkte hem till en "kompis"...

en dag trampar han snett med sina fylleben, ramlar rätt in i en gul brevlåda och får en traumatisk hjärnblödning, ett subduralhematom.

han blir inlagd, kan knappt gå, talet sluddrar, rörelserna är väldigt långsamma... han måste opereras och får åka till sahlgrenska för op. 

då han inte har ett hem att åka till så hamnar han på kortidsboende med äldre för rehabilitering. han säger att han har lärt sig sin läxa, att han inte ska dricka mer.

jag är blond och blåögd....

pappa får en lägenhet, nu börjar jobbet för han, att inte dricka.. jag tror på honom..

jag är blond och blåögd...

huset går till försäljning hos kronofogden, det måste tömmas. 

mitt barndomshem försvinner...

alla minnen..

alla minnen med cissi...

jag kommer aldrig mer få se dörrposten där cissi som liten tunn korthårig tjej med glasögon klättrade upp med en fot på varje sida. jag kommer aldrig mer få sitta i det rum som vi kollade på filmen skönheten och odjuret tillsammans. 

det gör ont....

mamma har varit och fixat det mesta i huset... när jag var där... så har jag mest bara gått runt som en yr höna och inte vetat vad jag ska göra...

ryktet går... pappa dricker igen...

jag vill inte tro på det... jag lyssnar inte... jag vill inte höra... det kommer att vara droppen... jag orkar inte mer... jag kraschar...

ett sista försök att undvika kraschen.... jag åker till bella... jag gör ett tappert försök att vara den glada mamman som leker med sitt barn. å vi leker, vi har så roligt, vi studsar och vi skrattar och målar. hon somnar i min famn, hon vaknar i min famn. 

jag åker hem...

jag kraschar...

jag hade bestämt mig redan innan jag försökte fly att jag skulle söka hjälp på akutpsykiatrin. men hade bortförklaringar inombords.. jag ska ju jobba hela påsken, dels är det bra betalt, dels kommer en oro över hur de ska lösa det med vikarier som man inte alltid har så gott om. sen veckan efter så skulle jag ju ha en praktikant med mig, det är kul, då måste jag jobba, då kan jag inte åka till akutpsykiatrin. 

men med lite hjälp så förstod jag att jag inte kunde vänta så 19,30 fick jag tiden. hem, äta, packa (för jag visste ju inte vad som skulle ske)

när man kommer till akutpsykiatriska mottagningen så får man först säga till i en lucka vem man är och vad man har för ärende. sen får man låsa in väska och jacka, då det kan finnas farliga föremål i det... sen får man gå igenom en metalldetektor... sen blir man insläppt i väntrummet... det sitter två äldre damer där och en stor manlig skötare går runt i det kala väntrummet. han kommer sen och tar mitt blodtryck, temp och frågar hur mkt jag har druckit då mitt blodtryck var väldigt högt... jag har inte druckit... jag har jobbat...

det kommer in en akutpatient med ambulans... en ung kille... han vill inte leva för han hittar inte sitt hyreskontrakt?... han är full och börjar röka i väntrummet... läkaren måste ta hand om honom först.. han gör mig lite rädd och osäker... är det så det är? ska jag bli inlagd med massa instabila personer som vill skada sig själva? 23,30 kommer jag in till läkaren... det brister för mig... läkaren kollar om det finns plats för mig på ngn avdelning, det blir frivillig inläggning för att varva ner, sova, andas, bara vara. 

jag kommer till avdelningen... de börjar med att ta in mig i ett annat rum där de går igenom min väska... de går igenom alla fack, de går igenom alla kläder, skakar av dom, känner efter vassa föremål, kollar så jag inte har läkemedel med mig... jag känner mig naken men jag förstår att man måste göra såhär... sen får jag sömntabletter och en stesolid för att komma till ro... jag hamnar i ett rum med 4 sängar. 

dagen efter så får jag träffa överläkaren som ordinerar 15 mg oxascand 3 ggr om dagen. jag ska vila, äta o bara vara. de vill att jag stannar över helgen iaf. jag får åka hem över dagen om jag vill, jag får gå ut hur mkt jag vill. 

jag blir lite stressad över hur jag ska stå ut, jag kommer bli så rastlös...

men jag sover.... jag vilar.... jag bara är.... jag tar promenader.... jag tittar på de andra som är inlagda, pratar med några... jag trodde aldrig att det skulle vara så skönt att bara vara...

personalen är underbar, det är några man klickar extra mkt med. de pratar med mig, de tröstar mig, de sätter sig bredvid mig o bara är, de visar att de finns där för mig om jag vill prata. ibland pratade vi om vädret och om fästingar, ibland pratade vi om känslor, vi pratade om cecilia...

min familj kommer och hälsar på mig och har med sig massa godis, tidningar, kläder, påskmat. 

efter en vecka får jag träffa läkaren igen och han skriver ut mig... det är skönt... men samtidigt så är jag rädd...  jag ska ta oxascanden 2 ggr om dagen i en vecka.... sen försöka att ta den vid behov. nästa vecka så ska jag ta kontakt med öppenvården i uddevalla, då man har skickat en remiss dit för mig. 

jag vet att det har stått mkt negativt i tidningarna om psykvården den sista tiden. och jag vet att många haft dåliga erfarenheter av dem, min syster är en av dem, men jag, jag hade en jättebra erfarenhet. jag ångrar mig inte för en sekund och jag skäms inte för att jag har varit där. jag fick det jag behövde utav dom.  jag hittade kontakten med mina känslor... 

nu.... nu ska jag försöka läka, nu ska jag försöka leva, jag måste bara bli lite mer hel först.

jag måste ta itu och bearbeta mina känslor. jag förlät cissi.... men nu är jag arg... 

bara ett av stadierna man måste gå igenom... men jag förstod inte att jag var arg förrän jag tvingades att varva ner o bara vara...

jag ska behålla de personer som är mina batterier och laddar upp mig.... och ta bort de element som laddar ur mig...

jag har ett projekt på gång... ett som ska hjälpa mig att läka, ett som kanske kan hjälpa andra i samma situation att läka...

jag vill avsluta detta inlägget med att säga att jag är så oerhört tacksam över min familj och mina vänner, ni är mina batterier och jag älskar er.

till månen och tillbaka och 3 varv runt solen

 

Diana

28 april 2019 10:12

STORT tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.
Må väl!
Diana

http://quipuskennel.bloggplatsen.se

sara

28 april 2019 16:20

Tack ???

 

Diana

28 april 2019 13:43

Varför frågetecken?

http://quipuskennel.bloggplatsen.se

sara

28 april 2019 14:56

Det var ett hjärta...

 

Diana

28 april 2019 22:00

Jahaaaaaaa! Du bloggar från mobiltelefon! Misstänkte att det var så, men blev osäker. Är just nu lite för utarbetad i hjärnan. Kände igen mig så mycket i dina känslorna. Men vi är starka!!!

http://quipuskennel.bloggplatsen.se

 

Ingela

29 april 2019 20:51

Ta hand om dig❤️❤️

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej Hopp!   Idag skulle jag och Sara åka in till Ed för att hon skulle få sin första vaccination emot covid 19.  Hon hade tid 11.00 och vi var i god tid. Vi är nästan framme och jag håller på att prata med Malin på messenger och sitter i mina egn...

ja... vilket år det har varit i år... det har varit upp och ner och snett och rakt.  jag ör extremt dålig på att uppdatera denna bloggen men ibland kommer andan på mig att sätta mig ner o skriva..  kollade precis igenom lite kort från detta året ...

så.. var börjar man... jag vet att många har förstått att det har hänt lite saker i mitt liv den senaste tiden, det senaste året egentligen. några vet mycket, några vet lite och några vet ingenting.   jag kommer att berätta lite för jag känne...

Sååå.... vi har varit i stockholm i helgen! det har varit en rolig, upplyftande, omtumlande och fantastiskt helg.   vi kom upp till storstan på fredagen och checkade in på hotellet. hopp in i duschen och fixa iordning oss. Startade med att gå u...

idag är en sån där dag... jag känner mig tillfreds med livet, men ändå är det jobbigare än någonsin. Idag har tankarna cirkulerat oerhört mkt kring cissi. det är så svårt att sätta ord på känslorna och förklara. det är svårt för de som inte var...