Senaste inläggen

Av sara - Lördag 10 juli 21:09

Hej Hopp!


Idag skulle jag och Sara åka in till Ed för att hon skulle få sin första vaccination emot covid 19.  Hon hade tid 11.00 och vi var i god tid. Vi är nästan framme och jag håller på att prata med Malin på messenger och sitter i mina egna tankar när Sara plötsligt säger OJ högt, jag tittar upp och ser en bil i diket och undrar varför det var sånt oj, jag menar, en bil i diket har vi sett förut? Hon saktar ner och min första tanke är att om det är något halt på vägen, olja eller nåt. Sen börjar hon backa och jag tittar på bilen i diket och ser att det är någon i den…


Nu går det plötsligt snabbt…

Jag hoppar ur vår bil och springer fram till den andra, jag får inte upp dörrarna, den är låst. Jag ropar ring 112, ring 112 och att vi måste få ut honom, vi måste få ut farbrorn. Ser i ögonvrån hur det kommer en annan bil, ropar åt Sara att stoppa den. Där har vi tur, det är en undersköterska precis som jag, misstänker att hon arbetar i hemtjänsten. Hon tar över och ringer 112 och Sara kommer med ett fälgkors, först försöker jag slå på rutan, men det är som om det är hård plast, det bara studsar. Sara får komma och försöka slå då hon är så mycket starkare än mig. Mitt i allt detta så kommer det en bärgare, ropar åt honom att vi måste in i bilen, farbrorn måste ut. Han ser inte skadad ut, det ser snarare ut som om han fått en infarkt eller liknande, men jag ser att få måste påbörja HLR och det snabbt. Sara lyckas slå sönder bakrutan men vi kommer fortfarande inte in i bilen då det inte fanns någon öppningsmekanism där. Mannen i bärgaren kommer med en slägga och han lyckas att slå sönder rutan till baksätet och efter mkt om och men så får vi upp dörren till förarsätet.


Jag slår på farbrorns kinder, försöker få honom att vakna. Plockar ut hans protes i överkäken för att se så inget är i vägen för hans luftvägar. Det händer inget, vi måste få ut honom. Vi får tillsammans försiktigt ut honom från bilen och lägger han på rygg mitt i diket, mitt i spöregnet. Jag tittar honom i munnen igen, han har protes i neder käken också, jag plockar ut den och ser inget annat som kan finnas i vägen. Jag påbörjar hjärtkompressioner.


Jag har gått en hel del HLR utbildningar via mina arbeten inom vården, men jag har aldrig gjort det på riktigt, det är svårt att beskriva känslan, och det enda jag kan komma på är att jag inte minns hur många kompressioner jag ska göra och hur många inblås jag ska göra. Tur är att uskan nu pratar med 112 och de säger att jag ska göra 30 kompressioner åt gången. Sen är det inblås, ja det är corona tider och det ena med det tredje, men just nu kan jag inte bry mig mindre. Det är en gammal farbror som ligger här framför mig och han behöver hjälp. Jag gör inblås och vi får vända på honom efteråt för det kommer upp lite kräks, så fortsätter vi. Jag känner hur flera revben går sönder när jag gör kompressioner, det är otäckt men det är bara att fortsätta. Den andra tjejen, uskan, tar över en stund så att jag får vila lite, hämta andan. Jag tar över telefonen och får prata med larmoperatören som berömmer mig och vill att vi fortsätter tills räddningstjänsten kommer. Jag ser dem på långt håll och lägger på luren och tar över kompressionerna igen. Vi fortsätter som vi gjort, 30 kompressioner och 2 inblås.


Räddningstjänsten kommer fram till oss och vi måste få upp farbrorn från diket, vi hjälps alla åt och lyfter upp honom. Nu ligger han plant och jag fortsätter med kompressionerna, nu vill de att vi fokuserar på det, de har direktiv att inte göra inblås i corona tider. Så jag gör kompressioner, jag vet inte hur många, men många. Medan jag gör det så förbereder de honom för att använda hjärtstartaren, men det spöregnar, det är svårt att få den att fästa. Vi måste flytta oss från honom en bit då det är så blött och de inte vill att vi ska få ström i oss. De försöker med den ett par gånger och mellan varje gång gör jag kompressioner. Nu är jag trött, jag är helt slut i armarna så tjejen på räddningstjänsten tar över. De ber mig lyfta upp farbrorns ben vilket jag gör nu. Alla fortsätter arbeta och gör det de ska. Vi fortsätter tills ambulansen kommer och tillslut kom den.


Nu backar jag från farbrorn, jag vill inte vara i vägen när ambulanspersonalen ska göra sitt jobb. Jag står en liten bit ifrån i spöregnet och försöker fokusera på min egna andning. De kommer och säger åt mig att jag har gjort ett fantastiskt jobb, de är imponerade och tycker att jag är stark. Jag tackar o försöker le, medan jag har fokus på farbrorn.


De arbetar på honom och sätter en infart i benet på honom, de skjuter liksom in den. Istället för att göra kompressioner så har de någon apparat som gör det åt dem. Jag blir imponerad av allt de har. Tillslut så tar de in honom i ambulansen och jag känner mig redo att åka därifrån. Jag går bort emot bilen, där står Sara och väntar. Jag faller liksom ihop i hennes famn och brister ut i gråt. Det kommer personal som säger att om vi behöver någon att prata med så är det bara att ringa.


Vi sätter oss i bilen och åker emot vaccinationsplatsen där Sara skulle få sin vaccination. Vi parkerar men går aldrig ur bilen. Vi är dyngsura båda två och jag är helt lerig efter att ha suttit på knä i ett dike och försökt hjälpa en farbror. Jag bara är. Jag är matt och vet inte riktigt vad jag känner. Jag ringer mamma. Vi åker hem, det blev ingen spruta idag.


Väl hemma så hoppar jag in i duschen, jag duschar varmt och länge. Jag borstar mina tänder för jag känner själv hur jag luktar kräks. Sen sätter jag mig ner. Efter en stund kommer det en sån tröttnad att jag somnar i två timmar.


När jag vaknar sen så läser jag att farbrorn tyvärr inte överlevde, det hade varit en underbar historia om han hade gjort det, men tyvärr inte. Jag gjorde allt jag kunde, jag hade inte kunnat göra mer och jag är stolt över hur jag hanterade situationen. Hur jag kunde hålla huvudet kallt och ta kommandot som Sara sa, att jag fick ut farbrorn, att jag påbörjade HLR.


Jag vill inte ha några sympatier med detta inlägget, jag vill bara berätta min historia, jag vill bearbeta det jag varit med och jag vill tacka alla som hjälpte till. Jag vill tacka den svenska sjukvården för att den är helt fantastisk och det finns underbara personer som jobbar på helt rätt plats.


Tack för ordet! /Sara

Av sara - 29 september 2020 16:34

ja... vilket år det har varit i år... det har varit upp och ner och snett och rakt. 

jag ör extremt dålig på att uppdatera denna bloggen men ibland kommer andan på mig att sätta mig ner o skriva.. 

kollade precis igenom lite kort från detta året och det känns bara, men wow... har allt detta hänt.. bara i år... händelserikt på gott och ont. och varför inte dela med mig om lite tankar om allt som varit och kanske även det som komma skall . :) 


kärleken kom ju ganska snabbt och slog ner som en bomb ... jag hade ingen aning om att den där blyga söta tjejen som skrev en låt till mig och sjöng in den för mig, att hon och jag skulle bli vi.

vi fick ju kontakt för ganska många år sen, men vi har aldrig träffats, varför kan nog kanske ingen av oss svara på.. avståndet? nej... båda har åkt långt för att träffa nya människor... vi har iaf periodvis haft väldigt god kontakt genom åren, vi har stöttat varandra genom sorg och kärleksbekymmer, bara pratat. vi skypeade mkt... jag plockade tom med mig datorn ut på balkongen när jag skulle röka (japp, jag rökte på den tiden). en gång så tvättade jag fönstren medan hon satt o tittade på o höll mig sällskap via skype. 

hon berättade för mig att hon träffat en tjej och skulle flytta till orust, de brukade fika på espresso house i uddevalla. jag hoppades varje gång jag var i närheten av fiket där att jag skulle få syn på henne och prata med henne, eller ja, jag hade nog skickat ett meddelande tror jag , haha.. men aldrig såg jag henne...  sen visade det sig att de skulle flytta in till uddevalla... men shit.... då måste vi ju verkligen träffas... tillslut så bjöd jag in mig själv på kaffe hos henne och hennes tjej... tjejen satt mest vid datorn och sa inte så mkt, medan jag o sara pratade på som bara den. hade gärnat stannat längre men klockan började bli mkt och båda skulle upp till jobb tidigt. 

sen fortsatte vi att träffas, enbart som kompisar ska tilläggas! vi drack kaffe, i mängder.... vi pratade och skrattade. Sara hjälpte mig och höll mig sällskap och var vid min sida ifall K skulle komma o bråka. vänskapen utvecklades till någonting större, ngt större som kanske redan funnits där ett tag, Sara gjorde slut med sin tjej... Sen kom hon hem till mig och åkte egentligen aldrig härifrån...

Sara förstår mig... hon har funnits där hela tiden i bakgrunden som en stöttepelare, hon älskar mig precis som jag är och jag älskar henne precis som hon är. VI skrattar och busar hela tiden. vi gosar och kramas nästan löjligt mkt, hur länge kan man vara nykär liksom   

 

vi har hittat på mkt detta året.. vi har åkt på dagsturer och på lite längre turer. åkt runt på kusten lite varstans, åkt upp till fjällen där vi också inbillade oss att vi skulle bli rejäla fjällvandrare , men nej... nej nej och åter nej... det var INTE våran grej. lite skrattretande nu i efterhand, vad trodde vi egentligen   

nä... camping på en campingplats är mer vår grej, haha!

 

vi har även utforskat lite städer, senast nu så var vi i karlstad, sen har vi även varit på hotell i göteborg. det som är bra med oss är att vi är såpass lika i vad vi vill göra.. vi är inga partymänniskor utan vi går ut o äter, kanske tar en drink, men det är inget måste. vi promenerar och utforskar staden, tittar på lite konst och kultur. sen är det okej att slappa i hotellsängen med en påse godis.

   

Aurora slutade 9an i år och har börjat gymnasiet i Dingle, naturvård. Det är en bit bort vilket betyder att hon är inackorderad där. hon kommer bara hem på helger. det känns väldigt konstigt.... inte för att hon gör så mkt väsen av sig när hon är hemma mer än att man undrar var alla glas och tallrikar är.. (ni med tonåringar förstår...) det är iaf en nyttig lärdom innan hon kommer att flytta hemifrån på riktigt. 

   

min lilla bella bor på gotland... så långt bort... men mår hon bra så mår jag bra. hon var här i sommar och kommer förhoppningsvis till jul... pga corona så kunde hon inte komma i påsk som det var tänkt från början. *fucking corona* som vi säger.... jag saknar henne hela tiden och just nu är saknaden väldigt stor. den går i vågor liksom, det är ju en vanesak... så ja... jag kanske skämmer bort henne väldigt mkt när hon är här... men det får jag...   

   

vi skaffade oss en valp... en liten iceblast, wolfdog/tamaskan. världens finaste lilla tjej. jag sa... INGA hundar i sängen... vart var hon varje natt... japp... i sängen... wolfdog är en väldigt ansträngande ras.. vi fick åka ut till mamma i stort sett daligen för att hon skulle få springa av sig ordentligt på åkern där. hon blev inte av med sin energi i vår lägenhet hur mkt vi än aktiverade henne och tog promenader med henne. både jag och sara har erfarenheter av raser med husky i sig, men ice var ännu mer på eller vad man ska säga. hon kunde liksom aldrig slappna av heller, hon var tvungen att ha koll på alla i sin flock och blev oroliga om inte alla var med henne... det funkar inte riktigt att ha det så... 

vi tog det svåra beslutet att lämna bort henne.... till en ensam person i ett hus på landet... tillslut så hittade vi honom, mannen som skulle bli ices pappa... för snart 2 veckor sen så åkte vi iväg med henne ungefär 1,5 timme härifrån. direkt vi kom dit så struntade ice i oss, hon blev kär i jens. vi var där ett par timmar o det kändes jättebra för oss och för honom. vi lämnade henne där... när vi stängde ytterdörren så brast det, vi grät och grät och grät.. har vi gjort rätt? vi saknar ice nåt så fruktansvärt... men vi har fått uppdateringar från jens... ice är lugn, hon mår bra, hon sover tryggt i soffan, hon springer löst och lyssnar på honom, det känns bra. vi tog rätt beslut. 

jag tycker att detta är jättejobbigt och jag orkar faktiskt inte prata om det just nu, det är så nytt och jag saknar ice enormt mkt, men vi var inte rätt familj för henne. så vi kan lämna det där.   

   

det har hänt en del saker med pappa också.... de flesta vet att han är alkoholist och nyligen fick han ett återfall igen.. jag har kommit till den punkten att jag inte orkar mer. jag orkar inte hjälpa honom, jag orkar inte fixa allt, jag är helt slut. jag saknar min pappa, sååå mkt. men för min skull så kan jag inte ha kontakt med honom för tillfället, utan det är ngt som jag får lämna till mina bröder. vi ska flytta... inte så långt... men ändå så att jag får lite mer distans från honom, jag kommer inte bo granne med honom längre om man säger så. jag kommer inte behöva oroa mig varje gång jag ser akutbilen om det är till honom de är på väg.. vilket jag gör nu.. ska de till honom? har han ramlat igen? har han fått ett ep anfall igen? han kommer inte iväg till affären själv, men ändå är det ngn som köper sprit till honom.... vem? varför? han kan faktiskt dö!!!!

jag behöver cissi nu och jag vet att hon är med mig... hon har kommit till mig, som en fjäril... jag trodde att hon var borta men när vi var inne i domkyrkan i karlstad så var där en fjäril... en likadan som varit inne hos oss flera gånger... jag tror det var cissi     

 

detta året är inte slut än, det har varit ett känslosamt år, men allra mest har det varit kärlek och det känns som om allt kommer att lösa sig till det bästa. jag har en underbar flickvän vid min sida som får mig att känna mig så älskad och hon ger mig ro i kroppen. hon ger de bästa råden och pushar mig framåt. jag älskar mina tjejer såååå mkt! Jag älskar min familj och jag älskar min nya familj som jag fått av Sara.

#sarahjärtasara #suicidezero #kärlek


  Sara   Aurora   Isabella   



Av sara - 1 januari 2020 18:01
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av sara - 5 augusti 2019 18:32

Sååå.... vi har varit i stockholm i helgen!

det har varit en rolig, upplyftande, omtumlande och fantastiskt helg.


vi kom upp till storstan på fredagen och checkade in på hotellet. hopp in i duschen och fixa iordning oss. Startade med att gå ut och käka på Kings table efter en rekommendation av Carro. WOW vilka goda hamburgare!!! sååå saftiga och mumsiga! 

 



Efter maten så bestämde vi oss för att promenera till ÖStermalms IP där pride park var. vi ville mest veta vart det låg o hur det såg ut. men väl där bestämde vi oss för att gå in i parken. jag har ju ALDRIG varit på pride så jag var ju helt lyrics.   

Vi såg när Lill Lindfors och Tess Merkel uppträdde   

Det var härlig stämning och mkt att titta på. Jag blev glittersminkad av "red devil". 

      


      

efter vi varit i pride park så var det dags att gå på klubb.... moxy i samarbete med fotografiska. För att ta oss dit så var vi tvungna att ta tunnelbanan. Spännande för en tös som mig   

vi kommer in på klubben och direkt slås man utav den värmen som är där... det gick knappt att andas. folk stod i fönstren och försökte få lite luft, men lungorna vande sig ganska fort med det lilla syret som fanns. vi beställde i baren och hittade ett litet dansgolv. fortsatte att utforska och hittade det större dansgolvet.. där var det ännu mindre syre.. konstigt att ingen svimmade...  på det dansgolvet var det Efva Attling som var DJ! WOW

 

Kvällen tog slut och vi tog taxi tillbaka till hotellet..

På lördagen vaknar vi tidigt efter bara ett par timmars sömn, taggade för hotellfrukost. MUMS! Vi åt o hade det gött sen var det dags att checka ut o ta oss till hotell nummer 2. 

Detta var precis bredvid där pride paraden skulle gå så vi behövde inte gå så långt. gick bara runt lite o letade efter ett bolag så vi hade lite dricka när vi tittade på tåget.

Shit vilken upplevelse...

Jag ville inte lämna min plats för att ens gå på toa, o de som känner mig vet att jag har minsta blåsan.   

det var närmare 200 ekipage i paraden, vi stod där och tittade på paraden i 3 timmar. Det var så mkt känslor, det var lycka och lite sorgsenhet. När stolta föräldrar gick förbi så rös man i hela kroppen. Det gick en grupp med människor förbi med tejp över munnarna som gick för de som inte kunde. De som inte har överlevt... Det var så starkt och tårarna brände bak ögonlocken. Det gick alla möjliga människor förbi och jag känner mig ändå stolt över att bo i ett land som Sverige. det finns länder där man blir mördad och torterad. man vågar inte vara den man är. visst det förekommer hat i sverie också... men inte som i många andra länder.


              

Efter paraden så rusade vi in på hotellet för att göra oss klara för kvällen, hade ju ingen aning om att paraden skulle hålla på så länge..

Hade bokat bord på pinchos men det fick vi avboka så vi tog oss till Jensens istället som ligger precis bredvid hotellet. Vi slängde i oss lite god mat och letade reda på tunnelbanan som skulle ta oss till tele 2 arena och PINK!!!!!

 

Vi tog oss in på centralen och försökte klura ut hur vi skulle komma till rätt plats då det var lite arbeten på spåren. vi var tvungna att byta o greja... men... det var bara att följa strömmen för 90% av resenärerna skulle på pink. 

vi kom fram till tele 2 arena och jag köpte mig en tjocktröja.

 

det var förband innan så vi behövde inte stressa. vi hann gå o ta en bärs, gå på toa o sen ta oss till plats framför scenen. 

wow... vilken show.. jag vet knappt vad jag ska säga..

det startade spektakulärt.. hon hängde i ngt som såg ut som en gigant rosa kristallkrona. hon flög runt i rep samtidigt som hon sjöng. hon dansade helt underbart o sprang omkring samtidigt som hon sjöng. mellan låtarna så pratade hon med publiken, vi fick se filmsnuttar om henne och kända tal som hon har hållt. hon var ödmjuk och så jävla cool. hennes dotter willow kom ut på scenen och hjulade. 

vilken showartist!!!

Hon avslutade konserten med att flyga runt i hela arenan... hon var nära ALLA i publiken. Hon flög upp och ner, snurrade runt och SJÖNG! Jag är helt tagen av denna kvinnan, och lite kär faktiskt. WOW!!!!

       

     


Efter konserten var det dags att ta sig in till stan tillsammans med övriga 35000 som var där. vi mötte upp våra 3 nya vänner som vi träffade när vi såg på paraden och tog tunnelbanan in till stan. men herregud.. folk var som tokiga... det var liksom... håll andan för nu kommer några till in i vagnen... vi stod som packade sillar, inte en millimeter kvar att röra sig på.. det var en speciell upplevelse haha

vi kom fram till centralen och tog oss till vårt hotell och skybaren med polarna. drack och skrattade och lärde känna varandra.   

klockade tickade och kvällen avslutades runt halv 3. 

dags att sova och vakna upp till en ny dag med hotellfrukost... MUMS!

Trötta och lyriska över denna fantastiska helg var det dags att lämna stockholm för denna gång!





Av sara - 27 april 2019 21:04

det är ingen hemlighet att det har varit mkt som hänt de senaste månaderna, det senaste året...


mormor, min klippa, hon somnade in...

hon var inte bara min klippa, hon var hela familjens, hela släktens stöttepelare..


resan kom.... 

vi landande på cypern glada o med ett rus..

beskedet kom.... cecilia är död... hon har tagit sitt liv...

jag skulle så gärna vilja resa iväg igen nu.


när vi landade hemma igen så var det bara att börja planera begravningen, reda ut allt som var. cissi hade levt livet det sista.. hoppat fallskärm, rest lite varstans.. hon bockade nog av sin lista... "innan jag dör så ska jag..." hon hade inte råd med detta livet.. det var en svår härva att reda ut, då hon hade skyddad identitet också.

begravningen kom... jag skrev ett brev... "jag förlåter dig..."

 

livet gick vidare...


jag jobbade heltid, på samma arbetsplats som min mamma, hon klarade inte jobba. 

jag älskar mitt arbete, jag älskar min arbetsplats, och det är skönt att ha sin mamma hyfsat nära. men det blev lite svårt att balansera arbetslivet och privatlivet när man är så nära varandra som man kan vara på en arbetsplats. det är svårt att förklara... oron för sin mamma, man ser kollegornas oro.. man blir som en vågskål... man står mitt emellan och vet inte riktigt vad man ska göra.


pappa..... ja.... han drack o drack o fortsatte dricka...

han betalade inga räkningar, han tog inte hand om sig själv.

elen stängdes av....

vattnet stängdes av...

det blev kallt... 

han åkte hem till en "kompis"...

en dag trampar han snett med sina fylleben, ramlar rätt in i en gul brevlåda och får en traumatisk hjärnblödning, ett subduralhematom.

han blir inlagd, kan knappt gå, talet sluddrar, rörelserna är väldigt långsamma... han måste opereras och får åka till sahlgrenska för op. 

då han inte har ett hem att åka till så hamnar han på kortidsboende med äldre för rehabilitering. han säger att han har lärt sig sin läxa, att han inte ska dricka mer.

jag är blond och blåögd....

pappa får en lägenhet, nu börjar jobbet för han, att inte dricka.. jag tror på honom..

jag är blond och blåögd...

 

huset går till försäljning hos kronofogden, det måste tömmas. 

mitt barndomshem försvinner...

alla minnen..

alla minnen med cissi...

jag kommer aldrig mer få se dörrposten där cissi som liten tunn korthårig tjej med glasögon klättrade upp med en fot på varje sida. jag kommer aldrig mer få sitta i det rum som vi kollade på filmen skönheten och odjuret tillsammans. 

det gör ont....

mamma har varit och fixat det mesta i huset... när jag var där... så har jag mest bara gått runt som en yr höna och inte vetat vad jag ska göra...

 

ryktet går... pappa dricker igen...

jag vill inte tro på det... jag lyssnar inte... jag vill inte höra... det kommer att vara droppen... jag orkar inte mer... jag kraschar...

ett sista försök att undvika kraschen.... jag åker till bella... jag gör ett tappert försök att vara den glada mamman som leker med sitt barn. å vi leker, vi har så roligt, vi studsar och vi skrattar och målar. hon somnar i min famn, hon vaknar i min famn. 

jag åker hem...

jag kraschar...

 

jag hade bestämt mig redan innan jag försökte fly att jag skulle söka hjälp på akutpsykiatrin. men hade bortförklaringar inombords.. jag ska ju jobba hela påsken, dels är det bra betalt, dels kommer en oro över hur de ska lösa det med vikarier som man inte alltid har så gott om. sen veckan efter så skulle jag ju ha en praktikant med mig, det är kul, då måste jag jobba, då kan jag inte åka till akutpsykiatrin. 

men med lite hjälp så förstod jag att jag inte kunde vänta så 19,30 fick jag tiden. hem, äta, packa (för jag visste ju inte vad som skulle ske)

 

när man kommer till akutpsykiatriska mottagningen så får man först säga till i en lucka vem man är och vad man har för ärende. sen får man låsa in väska och jacka, då det kan finnas farliga föremål i det... sen får man gå igenom en metalldetektor... sen blir man insläppt i väntrummet... det sitter två äldre damer där och en stor manlig skötare går runt i det kala väntrummet. han kommer sen och tar mitt blodtryck, temp och frågar hur mkt jag har druckit då mitt blodtryck var väldigt högt... jag har inte druckit... jag har jobbat...

det kommer in en akutpatient med ambulans... en ung kille... han vill inte leva för han hittar inte sitt hyreskontrakt?... han är full och börjar röka i väntrummet... läkaren måste ta hand om honom först.. han gör mig lite rädd och osäker... är det så det är? ska jag bli inlagd med massa instabila personer som vill skada sig själva? 23,30 kommer jag in till läkaren... det brister för mig... läkaren kollar om det finns plats för mig på ngn avdelning, det blir frivillig inläggning för att varva ner, sova, andas, bara vara. 

 

jag kommer till avdelningen... de börjar med att ta in mig i ett annat rum där de går igenom min väska... de går igenom alla fack, de går igenom alla kläder, skakar av dom, känner efter vassa föremål, kollar så jag inte har läkemedel med mig... jag känner mig naken men jag förstår att man måste göra såhär... sen får jag sömntabletter och en stesolid för att komma till ro... jag hamnar i ett rum med 4 sängar. 

dagen efter så får jag träffa överläkaren som ordinerar 15 mg oxascand 3 ggr om dagen. jag ska vila, äta o bara vara. de vill att jag stannar över helgen iaf. jag får åka hem över dagen om jag vill, jag får gå ut hur mkt jag vill. 

jag blir lite stressad över hur jag ska stå ut, jag kommer bli så rastlös...

men jag sover.... jag vilar.... jag bara är.... jag tar promenader.... jag tittar på de andra som är inlagda, pratar med några... jag trodde aldrig att det skulle vara så skönt att bara vara...

personalen är underbar, det är några man klickar extra mkt med. de pratar med mig, de tröstar mig, de sätter sig bredvid mig o bara är, de visar att de finns där för mig om jag vill prata. ibland pratade vi om vädret och om fästingar, ibland pratade vi om känslor, vi pratade om cecilia...

min familj kommer och hälsar på mig och har med sig massa godis, tidningar, kläder, påskmat. 

 

efter en vecka får jag träffa läkaren igen och han skriver ut mig... det är skönt... men samtidigt så är jag rädd...  jag ska ta oxascanden 2 ggr om dagen i en vecka.... sen försöka att ta den vid behov. nästa vecka så ska jag ta kontakt med öppenvården i uddevalla, då man har skickat en remiss dit för mig. 

 

jag vet att det har stått mkt negativt i tidningarna om psykvården den sista tiden. och jag vet att många haft dåliga erfarenheter av dem, min syster är en av dem, men jag, jag hade en jättebra erfarenhet. jag ångrar mig inte för en sekund och jag skäms inte för att jag har varit där. jag fick det jag behövde utav dom.  jag hittade kontakten med mina känslor... 

 

nu.... nu ska jag försöka läka, nu ska jag försöka leva, jag måste bara bli lite mer hel först.

jag måste ta itu och bearbeta mina känslor. jag förlät cissi.... men nu är jag arg... 

bara ett av stadierna man måste gå igenom... men jag förstod inte att jag var arg förrän jag tvingades att varva ner o bara vara...

 

jag ska behålla de personer som är mina batterier och laddar upp mig.... och ta bort de element som laddar ur mig...

 

jag har ett projekt på gång... ett som ska hjälpa mig att läka, ett som kanske kan hjälpa andra i samma situation att läka...

 

jag vill avsluta detta inlägget med att säga att jag är så oerhört tacksam över min familj och mina vänner, ni är mina batterier och jag älskar er.

till månen och tillbaka och 3 varv runt solen

Av sara - 1 april 2019 18:55

idag är en sån där dag...

jag känner mig tillfreds med livet, men ändå är det jobbigare än någonsin. Idag har tankarna cirkulerat oerhört mkt kring cissi.

det är så svårt att sätta ord på känslorna och förklara.

det är svårt för de som inte varit med om samma, att förlora ett syskon, hur det känns.

igår var jag och aurora på torp och jag köpte på mig lite mer grejer till stenarna. ett projekt som jag tog efter cissi.


#kindnessrocksprojet

 

 

jag har lackat stenarna idag, ska lacka dem imorgon igen, sen kan jag  börja ta med dem ut på mina promenader och lägga dem så att andra kan få ett fint budskap med sig :) 

cissi finns med mig när jag sitter koncentrerad för mig själv och målar och skriver på dem.


idag var jag och mamma vid graven och plockade bort granriset som låg där. egentligen hade jag velat bara sitta där en stund o prata med cissi, men jag vet inte vad jag skulle säga. hon kom inte på mitt bröllop... hon skickade ett meddelande att hon funderade på att komma, men att det inte var läge.. nu önskar jag att hon hade kommit, att hon varit med mig. jag skulle göra vad som helst för att få krama om henne nu, tårarna bränner inom mig...

jag är så glad att jag har mina döttrar, jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem. de får vilken grå dag som helst att skina upp med sina bus och tokigheter. 

   

Pappa har flyttat... Han fick en hjärnblödning efter ett fall för ett tag sen. Han kunde inte kontrollera sin kropp, kunde inte gå. talet var väldigt långsamt. det positiva med detta är att han fått sig en riktig tankeställare gällande alkohol... han blev avgiftad efter tiden på sjukhus och operationer. det hade kunnat gå riktigt illa... hans sjukdom, alkoholism, har förstört mkt. han har inte tagit hand om sig själv eller allt runt hans person. därav flytten, huset ska säljas för att lösa skulder som uppstått i detta. det är väldigt jobbigt att se sitt barndomshem försvinna, att tömma alla skåp, se alla rum bli tomma. det är så mkt minnen där. minnen med cissi.. minnena kommer alltid finnas kvar, men platsen med dom försvinner. mitt rum i källaren, senare linus rum, mitt rosa rum, där vi lekte och busade. hallen där cissi taladde om för lelles bästis att jag var kär i honom. vardagsrummet där vi kollade på film, skönheten och odjuret. köket... där jag satt bredvid henne för att få i henne lite mat när hon utvecklade anorexia och absolut inte ville äta. köket där jag även tog bort hennes stygn när hon blivit sydd på handlederna efter ett suicidförsök. köket där vi satt runt bordet som en familj o skrattade... huset där vi alla samlades vid olika högtider. huset, mitt hem, försvinner, och det gör så ont! en del av mitt hjärta är kvar där..

 

 

Jag älskar dig och saknar dig Cecilia   

 

 



Av sara - 10 oktober 2018 14:31

Jag har suttit med den här sidan uppe i timmar nu...

Jag vill få ut mina känslor, berätta om allt som hänt... men jag vet inte vart jag ska börja.

 

21 September 2018

Dagen började tidigt... Jag och Kevin gick upp vid 02,00 på natten, vid 03 satt vi i bilen på väg till Landvetter för vår första resa tillsammans, vår resa till Ayia Napa på Cypern. 

Nervösa och förväntansfulla så kom vi på planet och landade i värmen, runt 35 grader var det.

När vi kom till hotellet fick vi en välkomstdrink sen kom vi till vårt rum. Där hade Kevin ordnat så att de hade ställt ett läckert fruktfat och en flaska med bubblande rose. Hoppade ur kläderna direkt och i bikinin. Solade lite o badade lite innan vi skulle promenera ut och kolla stan och äta lite..

Då ringde telefonen... klockan var ca 15,30

Kevin svarade och jag såg på hans blick att ngt hade hänt... jag förstod att någon var död...

Min lillasyster, Cecilia, som nyss hade fyllt 30 år, hon har tagit sitt liv...

 

 

Cecilia finns inte mer...

Hon har gjort självmord...

Hon hade inte ont, hon led inte, hon somnade.

Hon tog med sig sina katter till Nangijala, Sahara och Sötnos.

Hon var nära djur som hon älskade, Nordens Ark...

 

 

Mitt och Cecilias förhållande har i väldigt många år gått upp och ner, vi har älskat och vi har hatat. Just nu så var vi bara... Vi var inte ovänner, men vi var inte heller goda vänner...

Sista gången vi träffades så kramades vi, en lång kram. En kram som någonstans tände ett ljus av hopp inom mig att vi ännu en gång skulle hitta tillbaka till varandra. 

 

 

Psykisk ohälsa - det är ngt som vi måste prata mer om. Vi får inte vara rädda för att belysa detta ämne. Vi måste prata om självmord. Det behövs mer kunskap och mer resurser till vården. 

Skänk gärna en gåva till Suicide Zero - de arbetar för att minska självmorden

Swish - 90 03 989

 

Cecilia mår bra nu.. Jag vet det...

 

Vi valde att stanna kvar på Cypern, jag fick prata med svenska kyrkan där som var till oerhört stort stöd, de kom till mig, de ringde mig, de skickade meddelande. Ving, resebyrån kollade till oss också, de kom till oss, de ringde oss och de bjöd ut oss på middag för att få bort tankarna en sekund. Hotellet och personalen där var också bra, alla var underbara och försökte stötta oss. 

En dag letade vi upp en liten kyrka som vi gick in i. Jag tände ett ljus, satte mig ner och bad, jag kände mig nära henne på ngt vis. När vi kom tillbaka till hotellet så fick jag ett meddelande på instagram... från Cissi... Som hon hade skickat ngn vecka tidigare, men det kom nu?!  Jag bröt ihop!

Under veckan vi var där så var det en katt som hela tiden kom till mig... den kom till och med in på hotellrummet till mig, när Kevin ropade på henne så kom hon inte, men hon kom till mig.. Det kändes som Cissi..

 

Jag var hos Cissi häromdagen... Jag sa farväl...

Jag kysste hennes panna, Jag kysste hennes läppar, Jag kramade om henne, Jag sa att jag älskar henne.

Vi ses i Nangijala älskade lillasyster 


Av sara - 6 oktober 2017 13:00

av olika anledningar så har jag haft en låst blogg o inte bloggat på ca två månader..

funderade på att skaffa mig en ny blogg.. men jag har haft denna i så många år.. o varför skulle jag skaffa en ny? denna är min... punkt slut


de senaste dagarna har jag legat i migrän... har inte haft ett sånt kraftigt anfall på flera år... så hade inte mediciner eller nåt.. trodde faktiskt inte att det skulle bli så stort... försökte härda ut på jobbet men när illamåendet kom så var det dags att ringa in en vikarie... jag har sovit, sovit o sovit... växlat mellan säng o soffa... fick mediciner som hjälpte.. igår var huvudvärken i stort sett borta men medicinerna gör mig trött.. vet att jag inte vågade ta så starka när aurora var liten för jag somnade bara så då fick jag härda ut.. men nu är hon så stor o jag har kevin som har fått ta hand om mig så jag har bara kunnat slappna av. skönt.


idag ska jag med kevin på aw o vara chaufför, ska bli skönt att komma ut, är lite trött på att vara hemma nu. o imorgon fm ska jag unna mig en timmes massage. var många år sen som jag fick en proffessionell massage. hoppas på att bli av med lite spänningar o bara njuta. längtar massor. 


ta hand om er allesammans

  



Det här är jag....

Något du undrar?

12 besvarade frågor

Omröstning

tror du på kärlek vid första ögonkastet?
 ja
 nej
 jag vet inte
 jag har aldrig varit kär

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2021
>>>

Tidigare år

Söker du efter något speciellt?

Mina senaste inlägg

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se